Allra första gången jag fick känna på att få mitt hjärta krossat var när min lilla dvärghamster dog. Det var egentligen rätt tråkigt att vara hamsterägare och jag kan inte påstå att jag gav min hamster överdrivet mycket kärlek heller, men när jag hittade henne död så högg det till i hela kroppen och jag fick panik. Det var verkligen en sorglig dag i Louise 12-åriga liv.
Andra gången jag fick mitt hjärta krossat var när mina föräldrar skiljdes. Jag hade aldrig känt mig så sviken någonsin, och jag hade aldrig känt ett sånt tomrum innan. Min älskade familj var trasig och hur skulle det någonsin bli bra igen?
Så, man kan uppenbarligen få sitt hjärta krossat på ett gäng olika sätt men hur FAN gör man när man blir lämnad av den personen man har trott att man ska dela resten av sitt liv med? När man har pratat framtid, flytt och delat precis allt med den här personen? Hur gör man när man har trott blåögt på en relation som uppenbarligen var så jävla fel? Hur FAN gör man när man har blivit dumpad? Hur fan gör man när man inte räcker till...
För fyra veckor sedan försvann min trygghet och glädje i livet. Personen som gav mitt liv en mening och som var mitt allt vill inte ha mig. Det är nog det jobbigaste helt ärligt. Mitt hjärta ligger krossat i 7 miljoner bitar och jag vet inte hur det ska läka.
"Det blir bättre med tiden". Den meningen betyder INGENTING. Ingen kan känna hur en annan känner och ingen kan veta hur någon annan kommer att läka. Jag kanske kommer kunna gå vidare lite lättare ju längre tiden går men bättre, det kommer det fan inte bli. Att bli lämnad och bortvald är en situation som är så maktlös. Det finns ingenting du kan göra åt saken och du kan inte ändra på någons beslut om personen har bestämt sig. Det är omöjligt. Jag har blivit bortvald av den människa jag har älskat mest, som vet allt om mig och som jag har litat på utan några som helst tvivel. Jag kommer inte gå in på varför han gjorde slut, men jag är så jävla ledsen. Jag är besviken och jag är så jävla arg. Jag känner mig verkligen lurad och jag är så extremt förvirrad, men samtidigt känner jag mig så tom. Jag kan sitta på tunnelbanan, utan hörlurar eller ens mobil och bara sitta där, utan att tänka på en enda sak. Det är helt svart. Inga tankar överhuvudtaget, hur konstigt är det?
Mina dagar går verkligen upp och ner just nu. Vissa dagar känns okej och vissa dagar är svarta hål. Det har gjort så fysiskt ont på mig dessa veckor. Jag har haft ont i varenda liten nerv. Jag har inte sovit en enda hel natt på fyra veckor, jag har börjat blöda näsblod och min hud håller på att torka ut. Mitt hjärta har fan dött och min kropp fallerar. Hur överlever man det här?
Just nu har jag så mycket hat i min kropp. Jag är så extremt arg. Jag har verkligen gått från att vara så ledsen till att från en dag till en annan bli så arg. Jag blir väldigt sällan arg och jag gillar inte att vara det, men jag kan inte hjälpa det. Jag känner knappt igen mig själv faktiskt, jag har tappat mig själv någonstans. Jag förstår inte hur folk klarar av det här, jag förstår verkligen inte för det gör så otroligt ont. Jag vet att jag upprepar mig hela tiden men det är liksom det här som pågår i mitt huvud, och jag måste få ut det. Oavsett om någon läser det eller inte, jag måste skriva av mig.
Jag kommer klara det här, men jag måste sluta trycka ner mig själv och inse att jag gjorde allt för vårt förhållande. Jag måste inse att jag duger. Jag dög kanske inte för dig, men jag hoppas verkligen att jag duger för någon annan.
