Fredagsbabbel #2 - Sista året

För ett bra tag sedan så skapade jag ju denna kategori vid namn "Fredagsbabbel", där syftet var att jag varannan vecka skulle ta upp och diskutera olika ämnen som vi stöter på i vardagen dagligen, eller bara sådant som är allmänt viktigt att prata om. Själva idéen lades på hyllan ganska snabbt av den anledningen att jag aldrig fann någon riktig ro till att skriva ett sådant krävande inlägg varannan vecka, men nu är det ny termin och nya tag, så denna gång ska jag verkligen göra mitt absolut yttersta för att detta ska fungera. Mitt senaste "Fredagsbabbel" blev väldigt omtyckt, vilket är så roligt, så jag tänker att nu kör vi igång igen!!
Det jag idag tänkte prata om är alltså, som ni säkert har listat ut, sista året. Sista året på gymnasiet. Sista året i skolan. Och varför? Jo, för det skrämmer mig så otroligt mycket.
Okej, såhär: Jag är så himla glad att jag har gått in på mitt sista år och allt vad det innebär. Allt från mössprovningar, studentskivor, mösspåtagning, studentbal och såklart STUDENTEN! Men sedan då? Vad händer dagen efter studenten, när jag har mina betyg i ena handen och studentmössan i andra. Ska jag börja jobblivet på riktigt då eller ska jag plugga vidare? Och i sådana fall, vad ska jag plugga vidare till? Vad vill jag ens jobba med i framtiden? JAG VET INGENTING. Självklart så har jag ju fortfarande tid att tänka. Jag har ju bara gått 2 veckor i trean än så länge. Men samtidigt, ettan och tvåan gick så otroligt fort. Det känns på riktigt som igår när jag satt i min skolas matsal för första gången för att bli uppropad av rektorn till vilken klass jag skulle hamna i resten av gymnasietiden. Och om dessa två år har gått så fort, hur fort kommer inte mitt absolut sista år att gå då?? Vips så står jag där, en månad kvar till utspringet, och vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt liv.
För vissa så är det så självklart. En del har verkligen en klar bild om hur deras tid efter studenten kommer att se ut. Vilken högskola de ska gå på, vilken utbildning de vill gå eller så har de värsta planerna på hur de ska göra för att lyckas i livet. Jag önskar verkligen att jag också hade det så klart för mig. Det hade varit så himla enkelt och det hade framförallt underlättat en hel del.
Men sedan tänker jag såhär: Jag brukar tänka på något min pappa säger lite då och då. "Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli". Att pappa, som har jobbat i sååå många år och som för övrigt verkar älska sitt jobb, fortfarande kan säga så, gör mig lika förvånad varje gång. För mig känns det liksom som en självklarhet att man vid 30-års ålder redan har ett bra heltidsjobb, egen bostad och kanske till och med familj. Att man liksom har tagit tag i livet på riktigt då, just för att man vet vad som känns rätt och vad samhället har gett en för chanser i livet. Men det kanske är så? Vi kanske aldrig riktigt vet vad vi vill. Men när är det för sent att inse det då?

Ja ni ser ju vart det här leder, absolut ingenstans haha. Men det är så sjukt mycket tankar och funderingar som har dykt upp i mitt huvud de senaste veckorna. Tankar som jag trodde skulle ta mycket längre tid för att tränga sig fram. Jag tror nog att ni som antingen sitter eller har suttit i samma sits som mig, kan relatera lite till det jag försöker säga. Allt är en stor röra. Samtidigt som jag ska klara mig genom skolan, få bra betyg och rent ut sagt överleva, så måste jag också tänka på framtiden eftersom jag vet att nästa år vid den här tiden så har jag ingen skola att gå tillbaka till. Då ska jag ha tagit tag i mitt liv på ett eller annat sätt. Skolan är ändå en slags trygghet. Trots att det aldrig är speciellt lockande att börja skolan igen efter ett härligt lov så är skolan ändå där för att ta hand om dig om dagarna och får dig sysselsatt.
Jag vet alltså inte vad jag vill göra efter studenten. Ska jag plugga vidare eller inte? Just nu lutar det nog helt ärligt mot att ta "ledigt" ett år för att jobba, samla ihop lite pengar och sedan resa, med tanke på att jag är otroligt skoltrött. Men vem vet om ett halvår? Well, tankarna kommer hänga med ända fram till studentdagen, for sure, men jag ska inte sluta leva i nuet. Jag MÅSTE ta vara på detta år, för det här året kommer jag aldrig få tillbaka. Jag ska försöka att inte tänka framåt så mycket, utan som sagt, ta vara på det jag har idag. Vad jag bestämmer mig att göra efter studenten om 273 dagar, det spelar ingen roll idag.
Har du tips om samtalsämne till nästa gång? Let me know!
Kram Louise