För ett bra tag sedan så skapade jag ju denna kategori vid namn "Fredagsbabbel", där syftet var att jag varannan vecka skulle ta upp och diskutera olika ämnen som vi stöter på i vardagen dagligen, eller bara sådant som är allmänt viktigt att prata om. Själva idéen lades på hyllan ganska snabbt av den anledningen att jag aldrig fann någon riktig ro till att skriva ett sådant krävande inlägg varannan vecka, men nu är det ny termin och nya tag, så denna gång ska jag verkligen göra mitt absolut yttersta för att detta ska fungera. Mitt senaste "Fredagsbabbel" blev väldigt omtyckt, vilket är så roligt, så jag tänker att nu kör vi igång igen!!

Det jag idag tänkte prata om är alltså, som ni säkert har listat ut, sista året. Sista året på gymnasiet. Sista året i skolan. Och varför? Jo, för det skrämmer mig så otroligt mycket.

Okej, såhär: Jag är så himla glad att jag har gått in på mitt sista år och allt vad det innebär. Allt från mössprovningar, studentskivor, mösspåtagning, studentbal och såklart STUDENTEN! Men sedan då? Vad händer dagen efter studenten, när jag har mina betyg i ena handen och studentmössan i andra. Ska jag börja jobblivet på riktigt då eller ska jag plugga vidare? Och i sådana fall, vad ska jag plugga vidare till? Vad vill jag ens jobba med i framtiden? JAG VET INGENTING. Självklart så har jag ju fortfarande tid att tänka. Jag har ju bara gått 2 veckor i trean än så länge. Men samtidigt, ettan och tvåan gick så otroligt fort. Det känns på riktigt som igår när jag satt i min skolas matsal för första gången för att bli uppropad av rektorn till vilken klass jag skulle hamna i resten av gymnasietiden. Och om dessa två år har gått så fort, hur fort kommer inte mitt absolut sista år att gå då?? Vips så står jag där, en månad kvar till utspringet, och vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt liv.

För vissa så är det så självklart. En del har verkligen en klar bild om hur deras tid efter studenten kommer att se ut. Vilken högskola de ska gå på, vilken utbildning de vill gå eller så har de värsta planerna på hur de ska göra för att lyckas i livet. Jag önskar verkligen att jag också hade det så klart för mig. Det hade varit så himla enkelt och det hade framförallt underlättat en hel del.

Men sedan tänker jag såhär: Jag brukar tänka på något min pappa säger lite då och då. "Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli". Att pappa, som har jobbat i sååå många år och som för övrigt verkar älska sitt jobb, fortfarande kan säga så, gör mig lika förvånad varje gång. För mig känns det liksom som en självklarhet att man vid 30-års ålder redan har ett bra heltidsjobb, egen bostad och kanske till och med familj. Att man liksom har tagit tag i livet på riktigt då, just för att man vet vad som känns rätt och vad samhället har gett en för chanser i livet. Men det kanske är så? Vi kanske aldrig riktigt vet vad vi vill. Men när är det för sent att inse det då?

Ja ni ser ju vart det här leder, absolut ingenstans haha. Men det är så sjukt mycket tankar och funderingar som har dykt upp i mitt huvud de senaste veckorna. Tankar som jag trodde skulle ta mycket längre tid för att tränga sig fram. Jag tror nog att ni som antingen sitter eller har suttit i samma sits som mig, kan relatera lite till det jag försöker säga. Allt är en stor röra. Samtidigt som jag ska klara mig genom skolan, få bra betyg och rent ut sagt överleva, så måste jag också tänka på framtiden eftersom jag vet att nästa år vid den här tiden så har jag ingen skola att gå tillbaka till. Då ska jag ha tagit tag i mitt liv på ett eller annat sätt. Skolan är ändå en slags trygghet. Trots att det aldrig är speciellt lockande att börja skolan igen efter ett härligt lov så är skolan ändå där för att ta hand om dig om dagarna och får dig sysselsatt.

Jag vet alltså inte vad jag vill göra efter studenten. Ska jag plugga vidare eller inte? Just nu lutar det nog helt ärligt mot att ta "ledigt" ett år för att jobba, samla ihop lite pengar och sedan resa, med tanke på att jag är otroligt skoltrött. Men vem vet om ett halvår? Well, tankarna kommer hänga med ända fram till studentdagen, for sure, men jag ska inte sluta leva i nuet. Jag MÅSTE ta vara på detta år, för det här året kommer jag aldrig få tillbaka. Jag ska försöka att inte tänka framåt så mycket, utan som sagt, ta vara på det jag har idag. Vad jag bestämmer mig att göra efter studenten om 273 dagar, det spelar ingen roll idag.

Har du tips om samtalsämne till nästa gång? Let me know!

Kram Louise

Hej hörni! Idag tänkte jag påbörja något som tanken är att jag ska fortsätta med varannan vecka framöver, och det är nämligen det ni ser på rubriken "Fredagsbabbel". Det är då tänkt att jag varannan fredag går in lite djupare på ett ämne och diskuterar och pratar lite fritt om det. Idag har jag då valt ämnet "Press", so let´s do this.

Vi alla har nog bekantat oss med press ganska bra under alla dessa år vi har vandrat här på vår planet. Hemma, i skolan, på jobbet, på sociala medier, ja överallt i princip och helt ärligt tycker jag nog fan att press är miljoner gånger värre än stress. Just att känna att du måste leva upp till något som du inte har någon aning om hur du ska klara av det.

Det värsta jag vet är när lärare i skolan ska gå igenom kunskapskraven för en uppgift och börjar med att presentera A-kriterierna. Ja, jo visst, jag förstår att alla borde satsa på högsta betyg, men om man inte vill det då? Och jo, det är klart att jag vill få höga betyg, men för att klara dom måste jag först förstå grunderna från en E-nivå, och det tror jag inte att jag är ensam om. Eller ännu värre, de lärare som stressar upp oss elever helt i onödan genom att bland annat säga "Klarar ni inte det här och det här på provet, då är det F. Sista chansen är Nationella proven, klarar ni det inte då, nej synd för er".

När jag skrev det här nu så kände jag hur töntigt det lät haha, men jag tror kanske att ni som går i skolan kan sätta er in i vad jag försökte beskriva nyss. Det finns liksom en inbyggt press hos oss elever varje dag. Varje lektion ska vi prestera. Varenda prov ska vi klara, och bara att få ett A i slutbetyg krävs att du fått A på alla prov och inlämnningar innan. Vi säger att jag i svenska har gjort fyra uppsatser varav tre av dem fick betyget A men min sista, det blev ett C. Trist för mig att jag då i slutändan kommer att få ett B i slutbetyg. Alltså jag tycker det är ett så sjukt skevt betygssystem som verkligen inte fungerar överhuvudtaget. Skolverket, för mycket press ger inga bra resultat i slutändan, just sayin'.

​Well, nog pratat om skolan. Press hittar vi som sagt överallt. Vi kan väl tala om våra kära sociala medier. 

Räck upp handen om du någon gång har googlat "How to get fit". 

Räck upp handen om du någon gång har lagt upp en selfie på instagram men tagit bort den för att den inte fått tillräckligt med likes efter en viss tid.

Räck upp handen om du någon gång har köpt ett klädesplagg bara för att alla andra har det och det är "sååå inne just nu". 

Jag kan säga att jag räckte upp handen på alla tre. Herregud vad jag påverkas av mina sociala medier. Vet inte hur många youtubeklipp jag har sett på hur man får en platt mage på kortast tid, eller hur mycket pengar jag har slösat på något som jag egentligen bara har köpt för att det är "The shit" just i den stunden. Jag brukar kunna säga att jag går min egen väg och struntar lite i vad andra tycker och tänker, men nej, nu när jag tänker efter så kan jag faktiskt inte säga så. Jag tänker nog minst lika mycket på vad andra tycker om mig som alla andra, om inte mer. Och det är lite läskigt att få det lilla uppvaknandet och inse att jag inte alls går min egen väg alla gånger. Varför kan jag inte bara vara nöjd med mig själv som jag är? Det finns ju trots allt bara en Louise Langerfors i hela världen. Det finns bara en av dig, så varför skulle du vilja ändra på det genom att försöka bli som alla andra? Som jag nämnde tidigare, för mycket press blir inget bra slutresultat, och nej, det blir inte det, men vi har lärt oss att leva med det och det är det som är så sjukt. 

Det jag vill komma med det här är ändå att jag vill att du ska vara du. Vill du inte nå A i slutbetyg, gör inte det om du känner att det är någon som pressar dig till det. Vill du ha kvar din selfie på instagram fastän du bara fick si och så mycket likes, ha kvar den. Ändra inte på den du är bara för att det någonstans ligger någon slags press i bakhuvudet som säger att du ska vara på ett visst sätt. Nej. Gör inte det. 

Glöm dock inte bort att lite press kan vara bra. När det inte känns bra längre, då är det dags att säga ifrån. 

Ska jag fortsätta med dessa inlägg? Om ja, har ni något förslag på ämne som jag skulle kunna skriva om nästa gång?

Kram Louise