Är det perfekt att inte vara perfekt?

Det slår mig ibland, eller egentligen ganska ofta, hur elak jag är mot mig själv. Jag är alltid så bra på att ge andra råd och pepp men aldrig följer jag råden själv. Varför är det så egentligen? Jag antar att det är lättare att säga vad någon annan ska göra men i själva verket ligger problemet säkerligen hos mig själv. Jag vågar nog kanske bara inte erkänna det alla gånger.

När jag är ledsen så stänger jag in mig själv. I huvudet alltså, inte bokstavligt. Utåt sätt vill jag alltid må bra. Utåt sätt vill jag alltid vara glad. Jag vill alltid hjälpa till, jag vill alltid säga ja, jag vill alltid verka intresserad. Att alltid försöka vara felfri är det dummaste man kan göra mot sig själv. För ingen är felfri och ingen behöver framstå som det heller. Det måste jag bli bättre på att förstå.

Jag kommer ihåg en krönika som jag skrev när jag gick i skolan: "Det är perfekt att inte vara perfekt". Gud vad jag lade ned tid på den. Det var typ inget nu i efterhand som faktiskt kändes genuint med den uppsatsen. Den var bara tvungen att bli just perfekt. Komiskt med tanke på krönikans rubrik, eller hur? Ett fint betyg fick jag, men sen då? Jag menade nog helt ärligt inte ett enda ord jag faktiskt skrev. Allt lät bra och klingade rätt men egentligen visste jag ju hur jag egentligen kände. Då blir det falskt istället. Men mot vem? Egentligen bara mig själv.

Varför är det så svårt att berätta vilka positiva sidor man har men så lätt att komma på de negativa? Tänk om det vore tvärtom. Så mycket energi jag har lagt genom mitt liv på att trycka ner mig själv och jämfört mig med alla andra. Jag vet att jag inte är ensam om detta och hörni, vi måste bli bättre på att hylla oss själva. Fan va bra vi är och fan va snygga vi är. Förstå vilken tur vi har som är just vi. Du vill inte vara någon annan, inte egentligen. Du är du och du är perfekt. Jag är jag och jag är perfekt.

Ärligt så vet jag typ inte vart jag vill komma med det här eller vilken slutsats jag ska dra, men jag är ju sådan, som måste skriva av mig när det svämmar över. Och nu svämmar det över. Jag måste bli snällare mot mig själv. Jag måste säga nej till saker och jag behöver inte vara intresserad av allt och alla. Jag tror ändå att det ligger något i min gamla krönika ändå. Det är nog ändå någonstans perfekt att inte vara perfekt. Eller vad tror ni?


Kram Louise


Gillar

Kommentarer

agnesmathilda
agnesmathilda,

Så viktigt ämne att lyfta och jag känner igen mig så mycket ❤️❤️❤️

nouw.com/agnesmathilda
Louise Mountbatten
,

Eller så är vi aldrig perfekta, för perfektion är inget att eftersträva ändå. Perfektion är ineffektivitet i sin renaste form. Tricket är att med så liten insats som möjligt åstadkomma något som är okej. Och sen into the bone känna att det är DET som är "perfekt". Och med all tid man får över kan man släppa. Najs va!