Igår hade jag en himla härlig dag. Plockade upp Elvira för en picknick vid Häringe slott. Vi köpte med oss sallader på vägen och sedan spenderades hela dagen i solen vid Häringe slotts baksida. Så himla somrigt och så himla behövligt. Fick mig min första solbränna också, så nu är vi igång ;)

I och med den konstiga situationen vi alla befinner oss i så är ju sommaren lite oviss. Vad vi vet är väl att sommaren förmodligen kommer spenderas hemma i Sverige, vilket inte gör mig någonting om dagarna får vara som igår. Det är få saker som är så bra som en bra svensk sommar. Det får man faktiskt inte glömma bort. Jag kommer nog definitivt vara bättre på att upptäcka platser osv här i Stockholm än vad jag har varit mina tidigare år. De typ 12 senaste åren så har jag alltid haft minst en sommarresa bokad utomlands, så det är såklart lite konstigt att inte ha det i år, men man får såklart göra det bästa av situationen, för som sagt, Sverige är inte så dumt inte.

Är det inte helt sjukt vackert vid Häringe? Att jag alltid har bott så nära det här paradiset hela mitt liv är ganska sjukt, för jag har knappt varit här. Det är absolut mitt nya favoritställe och massor med fler sommardagar kommer spenderas där. Det kan jag lova.

Kram Louise

Äntligen. Sommaren verkar ha kommit för att stanna (vågar knappt säga det dock för då börjar det säkert snöa i morgon liksom). Men alltså kan inte släppa hur fort det här året har gått hittills. Det är snart mitten av juni och jag förstår ingenting?? Är absolut helt överlycklig. Och kan vi prata om hur fint det är ute nu? Igår kväll var jag ute på en kvällspromenad i solen och stötte på så mycket blommor på vägen, och det bästa av allt - jag gick i klänning, barbent och solen värmde. Lyckorus. Nu får väl ändå sommaren vara här för att stanna.

Alla smälter saker olika snabbt och alla bearbetar händelser på sitt sätt. För snart 1,5 år sedan så publicerade jag ett inlägg här på bloggen efter att jag precis hade blivit dumpad. Det var ett inlägg av ren panik och ångest som jag där och då inte hade någon som helst aning om hur jag skulle ta mig ur levande. Det fanns inte i min vildaste fantasi att jag skulle kunna skratta igen. Att jag skulle kunna sova om nätterna igen. Att jag skulle ha roligt igen. Att jag skulle kunna träffa killar igen. Men framförallt - att jag skulle kunna gå vidare. Här står jag idag, 1,5 år senare, som en jävla överlevare. Jag tog mig igenom det . Jag överlevde och viktigast av allt: Han vann inte.

Med facit i handen så har jag kommit fram till att min värsta period i livet blev min bästa period i livet. Jag vill tacka mitt ex för att han var en jävla idiot, för vet ni vad? Jag har lärt mig så extremt mycket om mig själv och om andra människor. Jag har vuxit och blivit mer självständig än jag någonsin trodde att jag kunde vara. Jag har låtit mig själv må skit och jag har sagt till mig själv att rycka upp mig. Jag har utmanat mig själv på många plan - jag har ta mig sjutton flyttat till min egna bostadsrätt? Jag har vågat släppa kontrollen, jag har vågat hålla tillbaka, jag har vågat träffa nya människor, jag har vågat stå upp mig själv och jag har vågat släppa taget om min första kärlek.

Det är klart att vissa saker fortfarande kan hugga i mig. Jag kan vara ärlig med att jag fortfarande har aningen svårt att lita på andra människor, för jag vet ju att om man man släpper in någon så kan man också bli sårad. Men vet ni, det får ta sin tid. Om det är det sista steget i min långa process att läka mitt brustna hjärta, så vet jag att så småningom kommer den rätta personen för mig att lita på. Jag är inte orolig eller rädd för att aldrig kunna lita på någon igen, för jag vet att jag kommer kunna göra det en dag. Jag tog mig igenom min första hjärtesorg så det är väl helt jäkla självklart att jag kommer klara mig ur den här delen också. Jag är oslagbar, det har jag ju bevisat mig själv.

Tack för att du dumpade mig, det är det bästa som har hänt mig.